I Sverige fanns det före 1927 inte någon allmän lag som reglerade försäkringsavtalslag. Banker och andra kreditgivare med säkerhet i intecknade fastigheter hade således inte något lagligt skydd om belånad egendom förlorade sitt värde genom brand.

Ett ganska begränsat skydd kunde dock en kreditgivare skaffa sig genom att kräva att fastighetsägaren i lånehandlingen till kreditgivaren överlät sin rätt till ersättning om fastigheten nedgick i värde genom brand. Kreditinstituten skrev också regelmässigt in i lånevillkoren ett krav på låntagaren att så länge lånet fanns kvar hålla brandförsäkringen vid liv. Men det hände naturligtvis att låntagare försummade detta och det var en risk som kreditgivaren inte hade någon praktisk möjlighet att skydda sig mot.

När man i början av förra seklet förberedde försäkringsavtalslagen ansågs det mycket angeläget för den ekonomiska samhällsutvecklingen att underlätta kreditgivningen. Ett sätt var att införa en självständig rätt för kreditgivare att erhålla ersättning från  försäkringsbolag om en intecknad fastighet skadades genom brand. När det gällde fastigheter bedömdes brandförsäkringsskyddet ha så stor betydelse för fastighetskrediten att inteckningshavare borde ha ett starkare skydd än andra panthavare. Därför lade man i den nya lagen in en skyldighet för försäkringsbolagen att meddela kreditgivare (som anmält att de hade inteckning) om en försäkring för fastighet upphör eller ändras. Underlåter försäkringsbolaget detta gäller förändringarna inte gentemot kreditgivaren. Genom att kreditgivaren således fick reda på om en ägare försummade sitt försäkringsskydd fick han möjlighet att själv ordna försäkring så att han kunde få ersättning vid brandskada.

Bestämmelserna fanns i 87§ 1:a och 2:a st. lagen om försäkringsavtal (FAL) från 1927 och löd så här:

Har anmälan om inteckningshavarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren, vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri utan inverkan å den rätt. som tillkommer inteckningshavaren på grund av försäkringsfall, som inträffar, innan en månad förflutit efter det han underrättats om uppsägningen eller förändringen; och skall sådan underrättelse anses meddelad, då den i rekommenderat brev avsänts under den uppgivna adressen.

Varder premie ej i rätt tid erlagd av försäkringstagaren, må försäkringsgivaren ej gentemot inteckningshavare, vars namn och adress blivit hos honom anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjsmål till befrielse från ansvarighet, med mindre inteckningshavaren underrättats, att premien är ogulden, och därefter en  vecka förflutit.

Det är inte svårt att föreställa sig att anmälningar enligt 87§ FAL kunde medföra stora problem för försäkringsbolagen. En sådan anmälan kan ske helt formlöst, den kan vara muntlig eller den kan ligga gömd i ett handskrivet brev som huvudsakligen gäller annat. Och underlåtenhet att hålla reda på dessa anmälningar kan medföra stora ekonomiska konsekvenser för försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte sänder ut meddelande att försäkringen upphört blir det ansvarigt gentemot inteckningshavaren så länge krediten består.

För att få lite ordning på det hela införde försäkringsbolagen något som  man kallade för ansvarsförbindelser, som kreditgivare kunde få gratis från försäkringsbolagen.  En ansvarsförbindelse ger samma skydd som en anmälan enligt 87§ FAL men med den förbättringen att försäkringen vid ändring eller uppsägning gäller i sex veckor (i stället för en månad) sedan försäkringsbolaget avsänt meddelande om förändringen.

Det kan förmodas att syftet med utvidgningen från en månad till sex veckor var att locka kreditgivarna att beställa ansvarsförbindelser i stället för att göra anmälan enligt 87 §  FAL

Man lyckades bra med syftet att få bort anmälningar enligt 87 § FAL. Dessa försvann så gott som fullständigt och ersattes av ansvarsförbindelser.

Men problemen var inte lösta; det visade sig att ansvarsförbindelserna krävde mycket administrativt arbete. På de flesta större bolag fanns det avdelningar med flera anställda enbart för att sköta ansvarsförbindelserna. Även bankerna hade mycket besvär med hanteringen av ansvarsförsbindelser.

Det gjordes på försäkringsbolagen åtskilliga utredningar som visade att bolagen fick lägga ut orimligt stora kostnader på hanteringen av ansvarsförbindelser och det föranledde olika överväganden hur man skulle komma till rätta med situationen.

Som ett sätt att minska kostnaderna för både försäkringsbolagen och bankerna träffade i  december 1954 de större svenska försäkringsbolagen en överenskommelse att gemensamt gå samman om en subsidiär brandförsäkring för fastigheter som intecknats som säkerhet för bankers och andra kreditgivares utlåning. Bolagen bestämde att samarbetet skulle ske genom att inrätta en pool (vilket innebär att de deltagande bolagen meddelar samförsäkring och att varje bolag deltar i risken med den avtalade andelen).
 
Samtidigt utsåg bolagen representanter till ett organ som fick till uppgift att administrera denna nya försäkring och som senare fick namnet Bankförsäkringsnämnden. Verksamheten kom igång året därpå genom att flera kreditinstitut tecknade försäkring.
 
Till att börja med iakttogs viss försiktighet vid riskprövningen; det var endast sparbankerna som erbjöds bankförsäkring. Man kunde snart konstatera att bankförsäkringen gav rationaliseringsvinster för bolagen och kretsen av försäkringstagare vidgades; den kom efter hand att omfatta även övriga banker, utvecklingsfonder, försäkringsbolag, hypoteksföreningar och andra kreditinstitut. Vidare erbjöds banker att teckna bankförsäkring för kunder vilkas reverser förvaras i notariatdepå hos banken, s.k. notariatsförsäkring.
 
Avsikten har emellertid aldrig varit att ansvarsförbindelserna helt och hållet skulle ersättas av bankförsäkringen. Varje bankförsäkring har visst begränsat ansvarsbelopp och om krediten överstiger det beloppet måste kreditgivaren, för skydda sig, begära ansvarsförbindelse hos ägarens försäkringsbolag.
 
Det kan i detta sammanhang nämnas att syftet med poolens verksamhet är att den kostsamma administrationen av ansvarsförbindelserna skall minskas för både banker och försäkringsbolag. Poolen har inte syftet att bedriva en vinstgivande verksamhet. Men poolen måste naturligtvis ta ut en premie som svarar mot den risk som ligger i verksamheten. En storskada kan medföra stora förluster för poolbolagen. Bara den av bankförsäkringspoolen försäkrade fasta egendomen är ju faktiskt en stor del av hela Sveriges fastighetsbestånd. För varje försäkringsfall är emellertid ersättningen begränsad; för de flesta kreditinstituten gäller en begränsning till 20 miljoner kronor.
 
I mitten av förra seklet skedde inom försäkringsbranschen många fusioner, vilket gjorde att de i poolen deltagande bolagen kom att svara med olika andelar av risken. Principerna för riskfördelning har sedan ändrats vid ett par tillfällen. I dag fördelas risken efter procentandelar som med ledning av de olika bolagens marknadsandelar bestäms varje gång nytt samarbetsavtal mellan försäkringsbolagen träffas.

Bankförsäkringen gällde under flera decennier endast för fast egendom och endast för skada genom brand.
 
Under årens lopp fick nämnden då och då förfrågningar om man inte kunde tänka sig en utvidgning av försäkringen så att bankerna kunde få ett mera täckande skydd. Många kreditgivare framhöll att det fanns ett stort behov att kunna få skydd för brandskada på lös egendom som intecknats genom företagshypotek. En utökning av bankförsäkringen till att omfatta även lös egendom innebar vissa svårigheter, men nämnden genomförde en sådan utökning i slutet på åttiotalet.
 
Fortfarande gällde bankförsäkringen endast för skada genom brand. Anledningen till det var ju att brandskada intog en särställning i 1927 års försäkringsavtalslag. Det var bara brandskada på intecknad egendom som tidigare var en reell risk för kreditgivares intressen. Vattenskador och andra skadetyper gick inte upp till sådana belopp att det kunde nämnvärt påverka säkerheten.
 
Men det  visade sig med tiden att framför allt vattenskadorna kunde bli ganska omfattande och dyra att reparera. Vidare hade nya moment tillkommit i de vanliga standardförsäkringarna, såsom t ex översvämningsskador och naturskador (ras, jordskred mm) och sådana skador kan naturligtvis bli förödande. När en ny försäkringsavtalslag arbetades fram på nittiotalet föreslogs att kreditgivarnas rätt till ersättning vid brandskada på fast egendom skulle utökas till att gälla för alla de skadetyper som en försäkring innehåller.
 
För att anpassa bankförsäkringen till den förväntade lagstiftningen utökades den från och med 1996 till att omfatta även vattenskada och övriga skadetyper som primärförsäkringen omfattar. Utökningen gäller endast fast egendom; skyddet för lös egendom avser fortfarande endast brandskada.
 
Den 1 januari 2006 trädde den nya  lagen om försäkringsavtal i kraft. De  regler som tidigare gällde enbart för brandskada på fast egendom utökades att gälla för alla typer av skada. Eftersom bankförsäkringsnämnden flera år tidigare gjort de nödvändiga ändringarna föranledde den nya lagen endast smärre justeringar i villkoren.

Under nästan 40 år var poolen ensam om att meddela bankförsäkring i Sverige och fram till nittiotalets början fanns det inte något som tydde på att den situationen skulle kunna förändras.
 
Bankförsäkringspoolens verksamhet innebar ett samarbete mellan försäkringsbolag som då tillsammans hade omkring 95 % av marknaden för brandförsäkring och det var på den tiden inte något anmärkningsvärt att försäkringsbolagen samarbetade på det sättet. I försäkringsbranschen skedde på alla områden ett intensivt samarbete, vilket allmänt ansågs vara till nytta för de försäkrade, bland annat genom att det blev ett enhetligt upplägg och en enhetlig terminologi i försäkringsvillkoren utan att detta påverkade konkurrensen mellan bolagen.
 
Men anslutningen till EEC - och senare inträdet i EU - förändrade situationen. I början av nittiotalet förbereddes en konkurrenslag som skulle träda i kraft den 1 juli 1993. Konkurrenslagen tillåter i princip inte sådant samarbete som bankförsäkringspoolen utgör; undantag skulle kunna beviljas endast om vissa kriterier kunde visas vara förhanden, bl. a.
skall samarbetet bidraga till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
det skall tillförsäkra konsumenterna en skälig andel av vinsten,
det skall bara innebära begränsningar som är nödvändiga för att uppnå samarbetsavtalets ekonomiska fördelar och
konkurrensen får inte sättas ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna ifråga.
 
Vid informella kontakter med Konkurrensverket fick nämnden klart för sig att utsikterna att erhålla undantag var små.
 
Bolagen ansökte hos Konkurrensverket om undantag och beskrev i en utförlig inlaga de fördelar för alla parter, som uppnåddes genom samarbetet. Bolagen gjorde gällande att dessa fördelar motiverade undantag enligt konkurrenslagen. I inlagan redogjordes också för att om samarbetet skulle förbjudas så skulle det bli en återgång till ansvarsförbindelser. Det skulle leda till ett enormt arbete för både kreditgivare och försäkringsgivare att ansöka om respektive registrera nya ansvarsförbindelser för en stor del av det svenska fastighetsbeståndet. Försäkringbolagen tar betalt för ansvarsförbindelser och kostnaden för kreditgivarna skulle överstiga en miljard kronor.
 
Ansökningsärendet beredde uppenbarligen Konkurrensverket viss vånda. Den dag som beslut skulle meddelas fick nämnden besked om att beslut skulle komma först senare. En delegation från Konkurrensverket hade rest till Bryssel. Det var tydligt att ärendet måste diskuteras på mycket hög nivå.
 
I juni 1993  meddelade konkurrensverket beslut om undantag fram till 1 juli 1996. Alla lagens förutsättningar för undantag ansågs uppfyllda. Undantagsbeslutet har därefter i omgångar förnyats. Det senaste beslutet gäller fram till utgången av år 2008.
 
Bankförsäkringspoolen kunde således efter Konkurrensverkets beslut 1993 oförändrat fortsätta sin verksamhet.
 
Numera har kravet på Konkurrensverkets prövning upphört. Det ankommer på de samarbetande själva att se till att konkurrenslagstiftningens krav följs.
 
I början av 1990-talet inträffade förändringar av marknaden för bankförsäkring. En av poolens försäkringstagare, en bank som svarade för inte mindre än 18% av poolens totala premieintäkter, sade upp sin försäkring att upphöra den 1 januari 1994.  Denna bank hade tydligen tecknat en bankförsäkring i ett bolag utanför poolgruppen. Till den 1 januari 1995 sade ytterligare två banker upp sina försäkringar. De uppgav som skäl till uppsägningen att de i annat försäkringsbolag kunde få ett mer heltäckande skydd än bankförsäkringsnämnden kunde erbjuda. Genom att poolen förlorade dessa tre banker som försäkringstagare försvann 46% av premieintäkterna.
 
Det blev snart flera försäkringsbolag som erbjöd bankförsäkring, däribland även bolag som ingick i bankförsäkringspoolen. Några år senare upphörde denna konkurrens från bolagen helt. En anledning till detta kan vara att skadorna visade sig mycket krångliga att reglera.
 
Att bankförsäkringsnämnden återigen var ensam om att meddela bankförsäkring ledde emellertid inte till att poolen återtog sin forna marknadsandel. Några av de större kreditgivarna upprättade egna captivebolag för att bl. a. avtäcka den risk som de tidigare hade försäkrat hos bankförsäkringsnämnden. Genom fusioner har många banker också blivit så stora att de kan  klara sig utan det skydd som bankförsäkringen ger.
 
Bankförsäkringspoolen har idag ca  50 % av marknaden.

Bankförsäkringsnämnden och dess nuvarande verksamhet

Kansli
 
I början av sjuttiotalet hade Bankförsäkringsnämndens verksamhet blivit så omfattande att ett kansli inrättades; framför allt var det det ökade inflödet av skador som krävde detta.Den förste sekreteraren var Sven Cronier, som 1990 avlöstes av den nuvarande sekreteraren Bjare Falch.

Ordförandena Bankförsäkringsnämnden